Det brinner i knutarna!
Nu drar det en snål vind runt knutarna på det svenska lantbruket, utmaningarna känns på gränsen till omänskliga. Och då mina vänner gäller det att tänka klart och inte hemfalla åt jämförelser och snyftbeskrivningar om hur den egna produktionsinriktningen drabbas värre än andra. Lantbruket är som jag tidigare nämnt en verksamhet bestående av olika produktionsinriktningar vilka lever i symbios med var andra. Går det dåligt för några så spiller det snart över på oss andra, det är bara en tidsfråga. Därför är det så viktigt att vi gemensamt driver lönsamhetsfrågan, att kräva pengar av staten(medborgarna) leder bara till konstgjord andning.
Vi vet alla var problemet ligger, råvarans resa från gården till matkassen är allt för dyr. Även om vi skulle får för oss att skänka bort våra produkter så kommer inte maten bli billigare i affären, möjligen en liten dipp i början innan handlaren märker att finns mer pengar att tjäna. Den stora frågan är hur får vi stopp på detta utarmande av vårt lantbruk? Livsmedelsjättarna är helt klart inte intresserade av att man rotar i deras affärer, men vi som råvaruproducenter borde med enkla medel kunna redovisa den fabulösa prisökningen från ”jord till bord”. I stället för att ropa på krispaket, skall vi givetvis pumpa konsumenterna fulla med information om var deras surt förvärvade slantar hamnar.
LRF med sina resurser borde helt förutsättningslöst angripa problemet och sätta av ett par nitiska och oberoende tjänstemän att granska denna ödesfråga för vårt lantbruk. Lönsamhet i näringen är helt beroende av hur stor del av matkronan som lyckas passera ograverad förbi handelns giriga fingrar. Med en rimlig lönsamhet är det upp till varje företagare att hantera prisfluktuationerna på marknaden. Men att som nu vara tvungen att stå med mössan i hand och se på hur våra pengar hamnar i nästa led är en orimlig situation, vår egen industri borde visa vart skåpet skall stå genom att inte låta sig hunsas av dagligvaruhandelns orimliga krav på ständigt låga inköpspriser och långa kontrakt.
Konsumenterna väljer numera med glädje och stolthet svenska varor, men det finns en gräns för hur mycket man kan betala. Finns det över huvud taget något intresse från dagligvaruhandeln att tillhandahålla svenskproducerade produkter? annat än att det dramatiskt ökar möjligheten att pressa priserna och samtidigt tjäna pengar på billig import. Även om matvaruhandeln gärna framhåller sitt ansvar när det gäller hållbarhet och svenskproducerat, så räcker det att ta en titt i deras bokslut för att inse vem det är som tjänar pengarna, en sak är säker det är inte lantbruksföretagaren.
Slutsatsen.
Ja det är orimliga kostnader för våra insatsmedel, spannmålen är för dyr för våra djurproducenter, energikostnaderna rusar och de redan små marginalerna försvinner för oss alla i näringen. Med andra ord det ser mer än dystert ut, lösningen på detta problem är endast att vi ökar våra intäkter, med andra ord måste vi få bättre betalt för våra produkter. Inga subventioner i världen kan rätta till detta fundamentala problem, vi måste ha betalt för vårt nedlagda arbete både nu och i framtiden. Hur många nya krav man än ställer på vår produktion så måste lönsamheten stå i första rummet, det är på tiden att vi både upplyser politiker och livsmedelshandeln om att man inte kan ”trolla” hur länge som helst med landets livsmedelsproducenter.